av Rolf Estelle
Julie är det av Amadées barn som jag, förstås, är särskilt intresserad av att veta mer om. Jag är uppriktigt sagt oerhört nyfiken på hennes person, hennes familj och hur den framlever sina dagar i Oskarshamn med omnejd i slutet av 1800-talet. Ett av hennes barn ska under resan bli min farfar och ett annat ska gifta sig med min farmors bror. Därmed börjar jag nalkas min egen tid och rötterna till mina egna föräldrar.
Självfallet skriver jag dessa sidor med alla släktingars eventuella intresse för ögonen. Men se upp! Jag kanske utan att jag vet om det hanterar ämnet partiskt med för mycket känslosamhet. Främst har jag använt den imponerande forskning och dokumentering av sin egen tid som farfars svåger Filip Wijkström utför i sin samtid och min faster Britta Estelles släktarkiv. Boken Oskarshamn som stad – hundra år 1856-1956 har gett mig mycket om livet i staden.
Foton och uppgifter som jag fått fram via mina släktkamrater Agneta och Thomas, Barbro Martell, Gösta Wijkströms brorsdotter Ingrid Ohlsson m.fl. har varit kul att ta del av. Sist men inte minst har jag läst min farfar Fredriks memoarer En gammal soldat ser tillbaka, Anteckningar från ett långt liv. Ägnade minnet av min mor, 1951-52. Dessa har jag citerat flitigt. Så här kommer hon nu, Amadées dotter, min farfars mor i all sin glans!
*****
Hilda Julie Louise kommer till världen som Amadées och Karins fjärde barn. Året är 1842, strax efter midsommar den 27 juni. Hon har redan två bröder Jacob Amadeus, född 1835 och Theodor, född 1840. Hon skulle ha haft en äldre syster också, döpt till Julie Sophie Clementine 1837, men hon dör bara några månader efter födseln. Vi vet att min Julie föds på godset Kärrstorp som pappa Amadée arrenderar av ägaren, en friherre Fleetwood. Hon döps i Kläckeberga kyrka. Föräldrarna ger henne namnet efter sin döda syster. Julie blir hennes tilltalsnamn.
Redan året därpå flyttar familjen till gården Kronobäck utanför Mönsterås. Ett känslomässigt mycket kraftigt minne skulle givetvis hennes mors sjukdom och död kunna ha varit. Men när mamma Karin dör 1847, bara 42 år gammal, är Julie fem år och frågan är väl hur mycket en femåring minns av en sådan händelse? Däremot bör hon ha haft starka minnen från änkedrottning Desiderias besök 1853 med uppvaktning och tjänarstab. Hennes pappa Amadée får tillfälle att tala franska med änkenåden och vara hennes kavaljer under hennes besök där innan hon ska resa mot Karlskrona för vidare färd till Frankrike. Hon kommer dock inte längre än till Karlskrona utan vänder om mot Stockholm igen. Det har Herman Lindqvist skrivit i sin bok Sveriges Drottningar.
Året efter Karins bortgång gör änkeman Amadées nästa stora kärlek, Augusta Dahlgren, entré på Kronobäck, endast 19 år gammal.. Deras nya styvmor är två år yngre än Amadées trolovningsbarn Carl Victor.
Vi vet genom diverse brev och telegram som vi haft tillgång till, att Augusta blir en kärleksfull och god styvmor till Julie och hennes båda bröder. Redan året efter att de gift sig föds deras första barn i den nya barnkull som under en tioårsperiod ska omfatta fem barnafödslar.Vi kan nog föreställa oss att det är ”liv i luckan” på det där överstebostället. Så småningom får den äldre Julie säkert hjälpa till att passa sina småsyskon.
När Julie fyller tolv är det dags för ett nytt uppbrott. Hela familjen med alla barnen flyttar via ett kort ”gästspel” inne i Oskarshamn och gården Gränerum, till Wirbo säteri i Mister-hults socken några mil norr om Oskarshamn. Där kommer hon att bo alla sina tonår och några till. Ett av de första åren på Wirbo drabbas familjen av en stor sorg. Systern Ingeborg insjuknar och avlider efter en kort tid den 23 oktober 1857. Hon blir bara åtta år gammal. Modern Augusta är vid begravningen höggravid och föder några månader senare en dotter (10 januari 1858). Vid dopet ges den nyfödda den avlidna älskade dotterns namn Ingeborg. Sista året på Wirbo, 1865, bor Amadée och Augusta med barnen Julie 22, Ellen 12, Axel 11, Anna 9 och Ingeborg 7 år. Äldste sonen, apotekaren Jacob Amadeus, befinner sig då på apotek i Nyköping.
Nu flyttar familjen till Döderhult (Oskarshamn) där Amadée har köpt fastigheten Rehnsberg. Det är slut på arrenderandet för Amadées del. Han börjar bli gammal och sliten. Det är dags att få ut de äldre barnen ur boet. Och Julie är definitivt giftasvuxen. Hennes anseende på äktenskapsmarknaden i Oskarshamn med drygt femtusen invånare kan vi bara gissa oss till. Med tanke på hennes val av make bör hon ha varit en attraktiv brud.
Amadée och Augusta kommer inte att behöva bekymra sig om Julies ekonomiska framtid. Hon gifter sig rikt. Att hennes man en dag ska bli Oskarshamns rikaste person kan hon nog inte föreställa sig vid tiden för bröllopet. Föremålet för hennes kärlek är en betydligt äldre herre vid namn Fredrik Johansson. Brudgummen är dubbelt så gammal som bruden, fyrtioåtta mot tjugofyra. Sådana ålders-skillnader mellan man och hustru har hon själv upplevt inom den egna familjen och jag kan visa på flera exempel på liknande åldersgap i den estelleska släkten. Jag kan t.ex. ta min egen farfar, Julies son, som gifter om sig med en kvinna som är över tjugo år yngre.
Hur som helst med åldersstatistiken. Grosshandlaren Fredrik Johansson är redan när de träffas en väletablerad köpman i den unga hamnstaden. Han är bondsonen från Madesjö socken som tillsammans med sin bror Gustaf 1843 startar en grosshandlarfirma inom export av trävaror. Virket befraktar de sedan ut i världen på egna fartyg. Han är inte bara köpman utan också i flera perioder en man i den nya staden Oskarshamns styrelse.
Så här står det om honom och hans bror i boken inför hundraårsjubileet Oskarshamn 1856 – 1956:”De personer, som kring 1800-talets mitt byggde upp stadens näringsliv är i stor utsträckning att finna just bland trävaruexportörerna och skeppsredarna. Vid tiden för stadsbildandet kan man notera följande handelsmän av detta slag, kända etableringsår inom parentes.
N. G. Wijkström (1690-tal) (anm. min farmors far)
J.G. Engström (1837)
J. Widegren (1842)
G.& F. Johansson (1843)…
Den störste redaren vid denna tid (1850-tal) var firman G. & F. Johansson som disponerade 4 fartyg. Detta företag som kan sägas ha grundlagt stadens största rederirörelse skulle under lång tid framåt komma att dominera denna del av stadens nä-ringsliv.
Gustaf (1816-1880) och Fredrik (1818-1899) voro bondsöner från Madesjö. Den sistnämnde blev även stor godsägare (Bankeberg, Väderum, Bötterum m.fl.)…Stadens export gick i det längsta på egna kölar. Dessa förhållanden gynnades givetvis därigenom att redarna och exportörerna tack vare stadens många skeppsvarv hade lätt att i själva hemorten skaffa sig behövligt tonnage till facila priser. Åtskilliga av dem voro f.ö. själva varvsägare, så t.ex. G.& F. Johansson, E.A. Maurin, N.G. Wijkström och C.J. Sandell.”
Julie och Fredrik gifter sig i Döderhults kyrka 1866. Pappa Amadée hinner uppleva att se sin dotter inseglad i den äkten-skapliga hamnen. Året efter avlider han. På fotot ser vi Julie med sina faderslösa halvsyskon under sorgeåret.
Julie med halvsyskonen Anna, Ingeborg,
Ellen och Axel år 1867. Julie sorgklädd
Julie och Fredrik får sex barn varav två dör under sina första levnadsår.
John, 1869,död 1869
Gustaf Fredrik, 1871, ungkarl, förvaltar sin fars gårdar bl.a. Bankeberg
Karin Maria, 1874, gifter sig med sin kusin Axel Estelle
Fredrik, 1876, död 1876
Elin (Ella) Augusta, 1878, gifter sig med Filip Wijkström
Fredrik (Figge) Viktor, 1881, gifter sig med Filips syster Ellen
Min farfar är således yngst i familjen. Tio år skiljer till storebror Gustaf. Som pensionerad officer författar han åren 1950-51 sina minnen. Han skriver dem för hand innefattande ca 500 A5-sidor. Inte nog med detta. Han skriver boken i fem exemplar, ett till varje barn! Jag har i min ägo min faster Brittas exemplar och min pappa Bertils. Det är en intressant läsning om livet i slutet av 1800-talet och fram till 1950-talet.
Ur Fredrik Estelles minnen En gammal soldat ser tillbaka:
”Far som i unga år börjat som handelsbiträde i Timmernabben, en lastageplats vid Kalmarsund mellan Mönsterås och Pataholm för att senare tillsammans med den två år äldre brodern Gustaf, död 1880, etablera sig som köpman i Oskarshamn, var i slutet av 1880-talet godsägare och skeppsredare samt ansedd som stadens rikaste man med en förmögenhet betydligt överstigande miljonen. (anm. motsvarar idag cirka 50 miljoner enligt omvandlingstabell).
Han ägde en tid samtidigt gårdarna Wäderum, Bankeberg, Ekhult, Skorpetorp, Manketorp, Bätterum, Flatehult, Skoga, Pauliström och Flaxerum. Han befraktade och ägde samtidigt 12 segelfartyg. Ångfartyg var ännu ganska sällsynta i fraktfart- och de flesta byggda på stadens varv. De största var barkskep-pen Ostindia och Västindia vilka som namnen antyder i allmänhet var destinerade till Indien. De kunde ofta vara borta ett par år och var då vid hemkomsten för oss pojkar ett sannskyldigt paradis med apor, exotiska fåglar och andra österlandets märkvärdigheter….”
Anteckningarna har jag tillägnat min mor. ”Mollan” som vi barn kallade henne, har nämligen för mig kommit att alltmer framstå som inkarnationen av allt gott. Men hur lönades hennes godhet? I varje fall inte så som hon förtjänade! ….
Mor, 24 yngre än far, var den som med fast men öm hand ledde min uppfostran till 14-års åldern, då jag lämnade hemmet i Oskarshamn för att börja min skolgång i Stockholm. Björkriset bakom kakelugnen kom ofta till användning. Men agan efterlämnade inget agg.
Den gavs aldrig i vredesmod och alltid med hjärtat bakom handen. Mor var outtröttlig i omsorger, oupphunnen i god-het. Syster Ella sa en gång till mig på äldre dagar: ”min enda ärelystnad är att försöka likna mor”. Kan någon få ett vackrare eftermäle?..
Om jag i barnaåren kom att mest ty mig till mor så berodde det nog på fars höga ålder. Han var född den 25.2.1818 och alltså 63 år då jag föddes. Han var i varje fall den instans man vände sig till för att få medel, antingen det gällde inköp för ett par ören bröstsocker i strut eller av något ett pojkhjärta åtråvärt föremål i Ågrens järnhandel mitt över gatan….
Jag kan inte erinra mig att en expedition till fars kontor i ovannämnda syfte någonsin blev resultatlös. Far var mors jämlike i hjärtats godhet men den egenskap som framförallt väckte min beundran redan som barn var hans oerhörda självbehärskning, vilken gav honom ett till synes aldrig svikande lugn. Jag minns särskilt ett tillfälle under en större tillställning hemma. Herrarna skulle just sätta sig till spelborden, då far fick ett telegram. Efter att ha läst det stoppade han det utan att ändra en min i fickan. Efter vad vi sedan fick veta meddelade telegrammet att ett av hans många fartyg, briggen Hilma, under en storm i Västindien gått under med man och allt.
Med kännedom om fars varma omtanke om sina underlydande bottnade med visshet denna skenbara oberördhet inte i loj känslolöshet. Underrättelsen var säkert ett hårt slag för honom. Men han ville bära det ensam utan att oroa andra. Han kunde med skäl göra skaldens ord till sina egna. ”Din sorg är din och du skall bära den.”…
Vi bodde i ett tvåvåningshus vid Kungsgatan som förde ned till hamnen. Huset låg vid krönet av en backe varför den lilla trädgård som hörde till huset var anlagd på en terrass som höjde sig några meter över den kullerstensbelagda gatan.
Fredrik Johanssons hus på Kungsgatan mitt emot det
”estelleska” huset som Amadée köper 1855.
Huset av idag t.v. Det grå är ”estelleska” huset
Huset hade far köpt av apotekare Munthe, far till drottning Viktorias livmedicus Axel Munthe, som också lär vara född i huset. Övre våningen bestod av en genom hela huset gående matsal på ena gaveln. Intill låg tamburen med bakomliggande kök och från detta särskild trappa ned till gården. I slutet av 1880-talet inleddes telefon i huset. Jag tror den första i stan.
Julie Johansson, f. Estelle
Fredrik Johansson
”Gården Bankeberg med rötter från 1600-talet. Någon gång under 1880-talet köptes den av min far. Gårdens areal 1658 tunnland varav åkerjord 240”.
Jag vill gärna nämna några ord om våra tjänare men vem ska jag nämna först? Det blir väl gamla Hanna som stod för rusthållet i köket en trappa upp och som för mig när det behövdes, skulle vara i mors ställe. Hon hade varit i hemmet långt innan jag föddes och stannade kvar hos mor när hon, efter fars död, flyttade till Stockholm. Ända till år 1910.
På julen var det storbak med massor av limpor, bullar och kringlor till stans fattiga. Det fanns ingen socialhjälp på den tiden. Jag såg alltid fram mot jularna då systrarna kom hem från Stockholm och Gustaf från lantbruksskolan i Alnarp eller under senare år från Bankeberg sedan han övertagit skötseln av denna gård i början på 1890-talet.
En annan sommargäst var min kusin Gunnar Julin som ”slog” för Ella. Gunnar var gymnasist i Norra Latin-läroverket i Stockholm och lyckades övertala mina föräldrar att låta mig börja i samma skola så snart jag lärt mig så mycket latin att jag kunde pröva in i 5.e klassen. Detta var sommaren 1894. Samma sommar gifte sig Karin med vår kusin Axel Estelle och flyttade till Stockholm. Bröllopet hade ägt rum i staden varefter det var ”eftersläckning” på Bankeberg. Jag var yngste marskalk, 13 år.
Nästa sommar, alltså 1895, skulle bli vår sista egentliga sommar på Bankeberg. 1896 stod nämligen den stora villan, Kolberga färdig som far låtit bygga vid Kalmarsund strax utanför Oskarshamn efter ritningar av Ferdinand Boberg, Stockholmsutställningens 1897 ryktbare arkitekt. (anm. känd för att ha ritat NK i Stockholm, Rosenbad, Thielska villan m.fl. kända byggnader).
Ur Julies barnbarn Gösta Wijkströms fotoalbum
Här flyttade familjen nu in och återkom till Bankeberga end-ast under kortare sommarperioder. Gustaf hade då sedan flera år skött gården och vidtagit en hel del moderniseringar. Ny ladugård av sten liksom mejeri, spannmålsmagasin, växthus och vattenledningstorn hade uppförts. Enbart ladugården med plats för hundratalet kor och försedd med alla tidens finesser hade kostat 40 000 kronor, en för tiden inte föraktlig summa (i dagens värde: 2 miljoner).
Systrarna Karin och Ella
Karin 15 år
Figge 1½ år
respektive 2½ år
Så kom då sommaren 1895. En vacker sensommardag fann jag mig sittande på tåget till Stockholm för att pröva in i Norra Latin. Det stora äventyret, livet, hade börjat för fjortonåringen, som nu för första gången lämnade den skyddade tillvaron i barndomshemmet. Jag skulle bo hos kapten Berg på Västmannagatan som skulle bli mitt andra hem ända till studentexamen år 1900. Efter någon tid flyttade vi till Drott-ninggatan 55 i hörnet av Bryggargatan….
Nu gällde det att bli antagen som officersaspirant vid något regemente. På den tiden antogs man inte som nu alla som sökte utan regementschefen gjorde sitt val antingen genom egen kän-nedom om vederbörande eller på någons rekommendation. Genom förmedling av Farbror Berg och kaptenen vid Andra Svea artilleriregemente Karl Kniberg, sedermera chef för Bodens artilleriregemente, blev jag antagen av regementets förste chef, överste Bratt. I samband med studentexamen hade jag av praktiska skäl tagit min mors namn. Rekrytskolan skulle börja den 1 oktober 1900.
Men länge fick jag inte njuta av friheten. Som artilleriofficer måste jag ha betyg i matematik på reallinjen så att efter ett par veckors vistelse hos Gustaf som då arrenderade Högserum i Fliseryds socken där Mollan också bodde måste jag resa till-baka till Stockholm.
Far hade avlidit föregående år och samma år hade Banke-berg och Kolberga sålts sedan Gustaf gått i konkurs pga. slarv med lösen av några större växlar. Bankerna hade visat sig oförstående för en uppgörelse på längre sikt då det ju fanns värden som mer än väl täckte deras fordringar bara de gett sig till tåls. Att konkursen var onödig framgår därav att sedan samtliga fordringsägare fått full ersättning det blev ett par hundra tusen kronors överskott. (anm. cirka 10 miljoner omräknat). Filip Wijkström som i januari 1898 förlovat sig med min syster Ella utförde ett stordåd när han utan anlitande av advokat klarade upp situationen med ovannämnda goda resultat. Han var dock bara 24 år så man måste nog erkänna att han redan då visade lejonklon som affärsman.
Övre raden: Ella och Filip Wijkström, Figge,
Undre raden: Gustaf J., Karin och Axel Estelle
I staden finns ett sedan flera hundra år etablerat handelshus som gått i arv från far till son med början i 1690-tal. Wijkströms trävaruaktiebolag. De är grosshandlare, trävaruexportörer och redare som enligt boken om Oskarshamn är en av de ledande familjerna i staden. Wijkströms är ett av Sveriges äldsta handelshus som drevs under en tidsperiod på 260 år. När vi kommer in i handlingen, 1850-tal och framåt heter firmans chef konsul N.G. Wijkström. N.G. (Nils Gustaf) är gift två gånger. Första gången med Agnes Kreuger. De får sonen Gustaf Lorentz som kommer att fortsätta det anrika handelshuset in i vår egen tid. Men Agnes dör så tragiskt i barnsäng.
Från boken Oskarshamn 100 år. Texten lyder:”1860-talets burgna och eleganta borgerskap framträder i denna tidstypiska bild av gross-handlaren och konsuln N.G. Wijkström (1822-95) och hans maka Agnes Kreuger (1838-65).”
N.G. Wijkström gifter om sig med prostdottern Frida Linell. De får många barn. Räkna till tio! Såväl min farmor Ellen som hennes bror Filip finns med. OBS! Se åldersskillnaden mellan föräldrarna, 49 mot 25! Nu igen!
Ur Gösta Wijkströms album
Två av Julies och Fredriks barn kommer så småningom att gifta sig med medlemmar ur denna stora barnaskara. Ella gifter sig 1902 med Filip Wijkström och farfar Figge gifter sig 1908 med Filips syster Ellen.
Filip och Ella Wijkström
Ellen och Figge, bröllopsresa
till Tyskland
”Mycket tidigt, jag tror redan i 12-årsåldern, hade jag be-stämt mig för levnadsbana. Jag ville bli officer. Härtill bidrog nog kärleken till friluftsliv uppammad under de härliga somrarna på Bankeberg, min barndoms eldorado och senare Kolberga. Men framförallt min kärlek till hästar. Det måste således bli ett beridet truppslag men att komma in vid ett dylikt var på den tiden inte så lätt. Den som skulle bli min hjälp härvidlag var kaptenen Axel Emil Berg vid Kalmar regemente, gift med min kusin Linnea Frösén.
Mor hade efter fars död flyttat till Stockholm och bodde på Linnégatan 77 mitt emot Andra Svea artilleriregementet. Och där bodde jag också en tid”.
Figge som officersaspirant
Ur Gösta Wijkströms fotoalbum
Figge som löjtnant 1907
Ella, Gustaf och Figge på besök hos mor Julie i Stockholm
Min farmor Ellen Estelle, född Wijkström 1937
1910. Julie med dottern Ella Wijkström och barnbarnen Torsten,
Stig och Gösta
Julie avlider den 21 april 1911 i Stockholm och ligger begravd i den stora men ödsliga Johanssonska familjegraven på Oskarshamns gamla kyrkogård, ett stenkast från den mer välfyllda Wijkströmska familjegraven.
Fredrik Johanssons familjegrav
Gravsatta i denna 21,60 kvm stora grav är, förutom Fredrik Johansson död 1899, hans hustru Julie, född Estelle död 1911, hans dotter Ella död 1944 och svärsonen Filip Wijkström död 1956, Filip Wijkströms dotter Märta död 1974, sonen Fredrik Estelle död 1962 samt hans barnbarn Britta Estelle, dotter till Fredrik död 1991.
Wijkströmska familjegraven
Jag återvänder till farfars minnen och blir lite förundrad och inte så lite betänksam. Den lyckliga barndomen och de första åren som ung officer verkar ha förbytts i tråkigheter och elände. Lite av det hela har jag väl känt till tidigare men nu när jag går lite mer på djupet och ser sammanhang får jag en ny känsla.
”I många år jag kan säga ända sedan barnen var små hade jag det ekonomiskt besvärligt. När jag gifte mig 1908 och varit officer i fem år uppgick min årslön endast till 2895 kronor (runt hundra tusen i dagens värde). Visserligen hade jag ärvt omkring 40 000 kronor (motsvarar idag cirka 2 miljoner) men en del av dessa pengar hade jag förbrukat under ungkarlslivets glada dagar och det som återstod gick snart åt som utfyllnad av den magra lönen. Jag var därför ofta i penningknipa.”
Under min egen uppväxt har jag fått höra att Ellen och Figge från början lever ett behagligt ekonomiskt liv, närmast i lyx. Många hästar, tjänare, ståndsmässigt som det anstår en officer i tiden. Med tanke på vad som framkommit i denna berättelse om såväl pappa Johanssons som pappa Wijkströms förmögenheter kan det ju ha varit riktigt att det finns gott om pengar. Uppenbart har arven förbrukats på några få år. Brodern Gustaf Johansson går i konkurs bara något år efter faderns död 1899 och vilka summor som Ellen får ut av sin familj vet vi inte.
Däremot vet jag bestämt att min farmor efter skilsmässan 1929 får det riktigt svårt. En skilsmässa vid denna tid och dessutom av en officer med ansvar för fem barn är en präktig skandal. Släktingar påstår att farfar därmed blir stoppad i sin karriär. Farmor har inget yrke. Hon har aldrig skött ett hem och barn själv. Hur ska hon kunna försörja sig? Särskilt när mannen säger sig enbart har sin magra officerslön att leva på.
Sladdbarnet Bosse, född 1926, är bara tre år vid skils-mässan. Han kommer efter en tid att hamna på barnhem då mamma Ellen inte kan ta hand om honom. Ulla är sexton och följer med pappan till hans nya jobb i Jönköping. Senare får farmor dra sig fram genom stöd från sina barn.
Men tillbaka till farfar Figges minnen igen:
.. Många år senare är jag bosatt i Jönköping som major vid A6. Mitt äktenskap har gått isär och jag lever som ungkarl med endast tre år kvar till pensionsåldern, Ulla är det enda barnet som är kvar hos mig. Hon är nu 19 år och behöver ju kläder och mycket annat. Året förut har Kreuger-kraschen inträffat och kostat mig en del pengar. Min ekonomi är ansträngd och jag har rätt stora skulder i olika affärer. En kamrat, kapten Winberg har befordrats till major vid A4 i Östersund. Han är gift med en mycket förmögen danska som har sina flesta vänner på andra sidan Öresund. Efter sex månaders isolering i köld och mörker blir frun allvarligt sjuk och vill flytta .söderut.
En dag får jag ett brev från Winberg som frågar om jag mot en större summa pengar jämte ersättning för flyttnings-kostnaderna är villig att göra tjänste- och lönebyte med honom så att han kan komma tillbaka till Jönköping. Då jag är ensam och som sagt endast har tre år kvar till pension byter jag gärna. Chocken över utsikten att få mina ekonomiska bekymmer lösta i ett slag är stark. Det lyckas och den 1 april 1933 håller jag mitt intåg i Östersund. Ulla har jag också kunnat skicka på kurs i barnavård.” (Anm. Hon är med barn, min kusin Birgitta Estelle, som Ulla får med en kringresande rysk cirkusartist).
Redan i maj samma år blir det tydligen bröllop! Den nya bruden, Elsa Sundqvist, är född 1901 och således tjugo år yngre än brudgummen. Hur de träffas är osäkert. Jag har fått höra att hon ska ha varit kanslist på regementet i Jönköping. Kärlek på jobbet med andra ord,
”Den 13 maj 1933 gifte sig Elsa och jag oss i rådhuset i Östersund. Vigselförrättare var tf borgmästaren Liljedahl. Elsa var född på gården Mårdsjön i Jämtland men kom efter föräldrarnas död redan som elvaåring tillsammans med syskonen till Stockholm där hon gick i Detthovska skolan. Efter ett år hos familjen Crafoord på Ljungby gård i Halland för att lära sig hushåll bodde hon några år i Wiesbaden och München tills hon i mig mötte sitt öde. Mårdsjön brukas nu av en syster och svåger till Elsa.
När jag skulle ta ut lysning hos vår regementspastor Öberg, som jag inte kände, anmärkte han ” Estelle, ja det syns på växten.” När jag förvånad frågade hur han kunde känna till mig svarade han: ”jo, majorens morbror, sjökapten Axel Estelle har varit gift med min syster, och han var lika liten som majoren.”
Fredrik Estelle som major 1941
Ur Kamratföreningen Smålands artillerister, årsbok 1963
Levnadsteckning Fredrik (Figge) Victor Estelle f.1881 d.1962
Levnadsteckning av J. de Laval (1881- 1965)
—
Estelle var en ovanligt skicklig ryttare. Han hade många häs-tar och erövrade massor av priser. Hans bästa häst var Elba – ett brunt sto, en av hans tjänstehästar på Strömsholm. Hon bar honom på många tävlingar som regel som segrare och alltid på frejdigt humör. Såsom lärare vid A3 reste Estelle till Klampen-borg i Danmark. Ett fullblod skulle starta på sitt första hinder-lopp. Den skulle få gå med 57 kilo. Estelle vägde 54 kilo netto och erbjöds rida den för honom okända hästen. Den galopperade och hoppade gudomligt och segrade med 10 hästlängder före de övriga. Skandinaviens lättaste ryttare blev en eftersökt ryttare den säsongen.
Figge Estelle hade ett gott hjärta, mycket klart förstånd, var varmt hängiven sitt yrke och intresserad av tjänstens alla grenar samt behandlade sin trupp med välvilja och fasthet. Estelles bestående insats som militär ligger på utbildningsområdet. Han skapade stridsdugliga batterier som både kunde skjuta och köra. Batterierna visade alla god disciplin och arbetsglädje. Under den försynta ytan doldes en skapande kraft av stora mått. Han var mycket uppskattad av förmän och kamrater och trupp. Figge var allas vän. Han var en av mina bästa vänner.
J. de Laval
