När vår anfader som femtonåring anländer till vårt land i oktober 1819 är hans fullständiga namn Louis Paulin Victor Amadée d´Estelle. Utan att kunna ett ord svenska och omgiven av så gott som uteslutande svensktalande personer, placerad i mörkaste Småland, måste pojken Amadée ha känt sig oerhört främmande. Vi kan med stor säkerhet anta att han dessutom känner sig ensam och övergiven, som att hamna på en främmande planet. Ännu bara en tonåring ska han nu orientera sig i en miljö där allt måste ha uppfattats som annorlunda. Och hans helsvenska omgivning med familjen Raab, gårdsfolket, traktens bönder, hantverkare, pigor och drängar får för sin del stifta bekantskap med ett ”ensamkommande flyktingbarn”, en invandrarunge från södra Frankrike, en svarthårig latinare olik sina grannar och med annorlunda manér.
Att acklimatisera sig i den småländska bondemiljön, lära sig svenska utan stöd av obligatorisk SFI-kurs är säkert en mödosam process som tar sin rundliga tid. Bara hans namn måste ha ställt till bekymmer att uttala och stava på rätt sätt. Vore vi i hans kläder hade vi nog också snabbt sökt ”förenkla” det långa krångliga namnet. Det rena ”Estelle” blir enklare och mer svenskt. Bort med det onödiga d´, som ändå ingen förstår innebörden av. Vi har under arbetet med kartläggningen av hans liv också funnit exempel där Amadée gjorts om till Amadeus och Louis blivit Ludvig. Att försvenska sitt namn gäller vid samma tid också en annan fransktalande person som känner sig väldigt främmande i vårt land. Hon heter Desirée Bernadotte, född Clary och är bördig från Marseille. Hon döps om till Desideria! En liten anmärkning kan vara på sin plats. En gång för flera hundra år sedan hade en släkting till henne gift sig med en d´Estelle.
Mot ovanstående antagna bakgrund och med en titt på Amadées ”CV” kan vi inte annat än imponeras av vår anfaders prestationer, hans karriär och anpassningsförmåga att så väl socialisera sig i sitt nya exotiska hemland. Han förmår uppenbarligen, som ”self made man”, skapa ett gott liv för sig och sin växande familj. Som underofficer etablerar han sig i det svenska militära systemet. Som arrenderande lantbrukare och entreprenör sköter han ett antal gårdar för att slutligen köpa sig en egen. Så långt har vi rätt bra reda på hans liv.
Men sedan är det oändligt mycket i hans liv och leverne som fortfarande är höljt i dunkel. Vi vet inte. Det var länge sedan det fanns några som visste berätta och som vi kunde tillfråga. Nu är vi främst hänvisade till vad vi kan finna i våra släktarkiv, i kyrkböckerna och i de militära rullorna. I övrigt får vi luta oss mot muntliga berättelser som förts vidare under några generationer. Vad berättar Amadée för sina två fruar och sina barn om sin barndom? Och vad förs vidare till deras barn och barnbarn? För att ta mig själv som exempel. Jag, Rolf Estelle, är fjärde generationen efter Amadée, (1. hans dotter Julie, 2. hans barnbarn Fredrik, 3. hans barnbarnsbarn Bertil). Min farfar Fredrik träffar aldrig sin morfar. Han är död när han föds. Vad berättar mamma Julie för sina barn om sin far? Och vad för Fredrik vidare till sina barn om sin morfar?
Fredrik (Figge) Estelle på min studentmottagning 5 maj 1962 i Stockholm.
I mitt eget fall har jag tyvärr dåliga odds vad avser muntliga berättelser om estellarna. Mina föräldrar skiljer sig när jag är fyra år och mina kontakter med min far inskränker sig under min uppväxt till några få möten per år. Dessutom är han ointresserad av familjens historia. Han vet ”ingenting”. Det är först i vuxen ålder som intresset för mitt namn väcks men då är farfar Fredrik redan död (1962). Han avlider på sommaren 1962 bara några månader efter min studentmottagning. Den som däremot sätter mig in i historien är min faster Britta som engagerar sig för att hennes syskonbarn ska veta mer om sin bakgrund. I min släktgren vimlar det av skilsmässor, vilket säkerligen har försvårat det muntliga berättandet över generationerna. Vi får nu förlita oss på vad släktgrenarna inom familjerna Brun, Julin, Dahlgren och Wijkström har samlat på sig!
