I sökandet efter vårt historiska ursprung har vi stött på bilder av en vapensköld som ättens identitetsattribut. Själva hjärtskölden ser likadan ut på alla men våra anfäder har under påverkan av århundradens växlande ”mode” broderat ut och kompletterat skölden på olika sätt. Från medeltidens rena enkla sköldsymboler till barockens svulstiga utfyllnad med olika s.k. ”attribut” har nya generationer av släkten visat att de är med sin tid.
Gunnar von Heideken skriver också hem från Frankrike till sin uppdragsgivare om den estelleska vapenskölden. Han berättar att han för hand ritat av skölden från den adelskalender som han finner den i. Själva originalet har vi inte hittat men kopior av vapnet har nog de flesta i släkten tagit del av. Från de franska officiella källorna finns vapenskölden utförligt beskriven och i dessa framgår också vilka färger som de olika fälten och symbolerna ska ha enligt heraldikens internationella regler. Våra amerikanska ”släktingar” har också exakt samma vapensköld i de två krönikorna som vi kunnat ta del av.
För att rätt förstå vapensköldars ursprung och uppgift kan det vara på sin plats att tränga in i heraldikens värld. Den har sin upprinnelse i två ganska samtidiga företeelser: korstågen och riddartorneringarna. Bakom ligger behovet av tydliga samlingstecken respektive personliga kännemärken. Från sin användning i fredliga tornerspel kommer vapenmärkena också att användas i strid. Uppkomsten av sköldemärken kan alltså hänföras till Västeuropa kring mitten av 1100-talet.
Med korstågen får bruket alltmer ökad spridning. Korset blir den främsta symbolen som ett väl synligt tecken på korsfararnas segel liksom på deras sköldar och banér. Riddartidens torneringar medför en stark vidareutveckling.
Eftersom riddarna tävlar med ansiktena dolda bakom hjälmarna, uppstår behovet av att på sköldarna ha individuella bilder för identifiering. Bilden förekommer också som utsmyckning ovanpå hjälmen, s.k. hjälmprydnad, på riddarens vapenrock och på hans lansflagga.
Det föredömliga är en så enkel och okomplicerad vapenkomposition som möjligt. När heraldiska vapen övergår från att vara personliga igenkänningstecken i strid och torneringar till att bli ärftliga äganderättsmärken, blir vapenskölden adelsmannens främsta sätt att profilera sig själv och sin ätt. Vapenbilden kan betraktas som en konstnärligt utvecklad variant av det primitiva bomärket. Sveriges äldsta bevarade adelsvapen finns i ett sigill från år 1219.
Heraldiken eftersträvar att ett vapen ska vara olikt varje annat. Vapnet markerar ägarens identitet, samtidigt som det är symbol för ättens inbördes sammanhållning. Ett fullständigt adelsvapen består av sköld med attribut: hjälm med hjälmprydnad (crest), hjälmbindel (vulst) och hjälmtäcke samt rangkrona. Regel i Sverige är att grevligt vapen har tre hjälmar med rang-kronor, friherrligt två och adligt en. Lågadligt vapen innehåller endast stamvapnet, högadligt är som regel indelat i fält och har stamvapnet i hjärtskölden.
Med bruket av eldvapen under 1400-talet blir det pansrade rytteriet otidsenligt. Därmed blir också vapenskölden över-flödig som igenkänningsmärke i strid. Vapenbilden övergår till att bli ett ärftligt äganderättsmärke som man sätter på en rad bruksföremål: bordssilver, bägare, linne och bokpärmar samt på byggnader och gravstenar.
Det är framför allt i denna funktion som heraldiken betraktas som en historisk hjälpvetenskap och ett medel att identifiera det förflutna genom att kunna anknyta föremål till en bestämd person eller familj. Förutom att vapnen blir ärftliga inom respektive släkter, kommer vapenbilder även att användas av myndigheter och i territoriellt sammanhang som beteckning för stater, provinser, städer m.m.
För avbildningar av vapen i svart–vitt uppkommer på 1600-talet ett ”översättningssystem”, som kallas skraffering. Enligt detta återges varje metall och färg efter ett speciellt punkt- och streckmönster. Från början är avsikten att vapenbilden ska uttrycka egenskaper hos vapnets bärare eller framhäva de ideal denne hyllar. Senare blir det vanligt att det vapen som antas i samband med adlandet utformas med syftning på den speciella händelse eller ”bragd” som har belönats med ett adelskap.
Till den heraldiska stilen hör att t.ex. djur avbildas med överdrivet framträdande attribut såsom klor, tunga, tänder, horn etc. Rangkronors utformning följer vanligen ett inom respektive nation sanktionerat stilmönster. Svenska adelskronor har på kronbandet smultronblad och/eller pärlor. Grevekrona har blad, friherrekrona pärlor, adlig krona blad omväxlande med pärlor.
Heraldiken är i dag en levande vetenskap grundad på fortlöpande utveckling och systematisering av medeltidens vapenkonst. I många sammanhang möter vi det heraldiska bild- och symbolspråket: i nations- och kommunvapen, i militära förbandstecken och i föreningsmärken.
Med ovanstående, delvis från Nationalencyklopedin, hämtade ”föreläsning” om heraldik är det dags att använda kunskapen på den estelleska vapenskölden. Vi börjar med den rena varianten så som den avbildas i Le Grand Armorial de France (sid. 306)
Med vår kunskap om hur vi ska tyda svart-vitt till färg ska således de tre stjärnorna vara i guld och ”leopard-lejonet” i silver. Det övre fältet ska vara i rött och det undre i blått.
= 
Det ursprungliga ”originalet” på nästa sida är utförd efter den blyertsteckning som vår släktforskare Gunnar von Heideken skisserar på plats vid sina studier i Marseilles arkiv. Familjerna d´Estelles och d´Oraisons vapensköldar är i all enkelhet avritade ur ett gammalt heraldiskt verk i Bibliothèque Nationale.
I sin rapport hem till Filip Wijkström finns den avbildad, givetvis i svart-vitt. Men nu, 90 år senare, med vår kunskap om heraldikens regler kan vi avbilda vapnet så som det ska se ut ”på riktigt” i färg. Hur vi ska tolka rangen på kronan vet vi inte men den ska vara i guld. Om man jämför med svenska adelskronor liknar den främst en friherrekrona eller en ”vanlig” adelskrona.
Färgernas placering har även personerna bakom vapenskölden på nästa sida från Memphis, Tennessee, USA klar för sig. Jag hittade den för ett antal år sedan på internet där den ingår som kännemärke för musikgruppen Marquis d´ Estelle. Enligt hemsidan klassificerar sig gruppen inom musikstilen ”electronic dance/house/techno, ambient, New Age”.
Så här avbildas vapenskölden i de två USA-krönikorna. Under skölden hittar jag plötsligt något nytt. Ett motto på latin!
”Sidus Adsit Amicum”
Som översätts till ”The stars are friendly”.
När jag slår upp orden var för sig får jag fram följande översättning:
Sidus = stjärna, Amicum = vän, Adsit = ”det finns” eller ”det är”. Här finns chans för läsaren att komma med egna tolkningar av de tre orden!
Texten under vapenskölden lyder så här:
“Arms of d´Estelle of Provence without coronet and supports, which are personal to the Marquisate. D´Estelle. Lord of the region of Aren, in Provence, France.
Azure with three mullets or, placed one above two, the top of shield being gules, having a lion of argent passant. Supports two lions with marquis crowns. The crest, a lion issuant, holding a sword in his left paw”.
För att slutligen återvända till min egen släkts avbildningar av vapnet kan det var på sin plats att ta med min kusin Claes Estelles moderna design av vapenskölden så som han använder den som ett Ex Libris eller som igenkänningsmärke vid kappsegling på sin segelbåt!
M
