En berättelse om överborgmästaren i Marseille under pesten 1720-21
av Rolf Estelle, april 2018
Förord
Efter mitt googlande på franska Wikipedia kan jag konstatera att intresset i Frankrike för en av de största katastroferna i landets historia har hjälpt mig att få tag i mer kunskap om vår mest berömde Estelle och hans liv. Därifrån blev det lätt att klicka till olika länkar om den fasansfulla pesten i Frankrike 1720 och sidor kring forskning i modern tid av pestens sammansättning, orsaker och konsekvenser. Här hittades beskrivningar om utgrävningar av massgravar, upptagning av delar från det fartyg som anses ha burit på smittan. Vår man finns med i många av de olika berättelserna. Med glädjefylld tillfredsställelse kan jag konstatera att Jean-Baptiste Estelle definitivt tillhör de riktigt stora hjältarna i be-kämpandet av den nästan apokalyptiska olycka som drabbade Marseille och stora delar av Provence när den väl inträffat.
Därför vill jag gärna berätta vad jag nu fått fram om hans liv och leverne med extra mycket fokus på den förskräckliga pesten. Hans del i att pesten över huvud taget kunnat bryta ut är dock omdiskuterad. Anledningen till tveksamhet är att han i egenskap av ägare av en del av lasten på pestfartyget blir anklagad för att ha satt affärsintresset före sin uppgift som borgmästare. Han skulle bättre ha skyddat sina medborgare genom att stenhårt följa karantänbestämmelserna för pestsmittade fartyg. Varför han inte gör det kommer snart att framgå!
Ett flertal böcker har skrivits i ämnet La grande peste de Marseille, flera filmer och TV-program har under de senaste 10 åren gett fransmännen oändligt mycket mer kunskap om denna tragiska händelse. Med hjälp av min knaggliga franska, utmärkta översättnings-program i Google translate och lexikon har jag intresserat tagit del av allt detta. En del finns också via engelska Wikipedia som förstås varit lite enklare att översätta. Det har varit en spännande resa att söka i det stora materialet och vaska fram en berättelse som kan intressera andra avlägsna men dock svenska släktingar till Jean-Baptiste Estelle. Trevlig läsning bland alla otrevligheter!
Kort Introduktion
Jean-Baptiste Estelle föds i Marseille i januari 1662 och dör i samma stad i januari 1723. Han gifter sig 1699 med Elisabeth de Bonneau de Roquebrune. Hans far heter Pierre d´Estelle, 1652-1721, och står i släktarkivet skriven som ”écuyer”, väpnare. Mamman heter Gabrielle de Moustier. Man nämner att fadern hade varit kungens rådgivare och fransk konsul i Tétouan i Marocko.
Själv blir Jean-Baptiste så småningom också fransk konsul i Marocko och Syrien, därefter överborgmästare (premier èchevin) i Marseille från 1718 till sin död 1723. Estelle driver också ett av de stora handelshusen med en omfattande affärsverksamhet i staden. Han anses vara en av de förmögnaste familjerna i Marseille. Men hans namn är för evigt förknippat med den stora pesten i Marseille 1720 med omgivningar då över 45 000 människor (av 90 000) i staden dör, och minst lika många i dess omgivningar.
Som artonåring 1680 kallas Jean-Baptiste till Alger av sin far Pierre Estelle som vid tidpunkten är fransk konsul där. Efter återkomsten till Marseille 1683 följer han sin far 1685 till Marocko, Tanger och sedan till Tétouan. År 1688 utnämns även han av handels-kammaren i Marseille till konsul med uppgift att främja handeln med Marocko. Han blir diskret ombedd att genomföra handelsförhandlingar med regenten Moulay Ismail som gynnar Marockos intressen. Högre tjänstemän och dignitärer i monarkens hov tillskriver Estelle ett smeknamn, ”ould stilla” . Enligt den marockanske historikern Ben Zidane betyder det ordagrant ”son till liten hink”. Estelle anses ha gjort sig en egen förmögenhet genom monarkens generositet mot honom.
Nya uppdrag tilldelas honom 1690 då han utses till konsul i Salé i Marocko. Uppdraget där är detsamma: att utveckla handelsförbindelserna mellan länderna. 1699 reser han till Syrien för att tillträda som fransk konsul i Seyde. Där får han bevittna utbrott av den fasansfulla pesten. 1711 lämnar han posten och återvänder till Marseille för att ägna sig åt sin affärsverksamhet. Han börjar nu ett samarbete med handelshuset Guilhermy, Chaud et Cie som han lärt känna i Mellanöstern, särskilt i Seyde. Estelle blir nu en av stadens ledande personer och den 28 oktober 1718 väljs han till ”premier échevin de Marseille”, (överborgmästare) i denna stora vid tiden blomstrande hamnstad.
Men att han bara några år senare ska få uppleva den fasansfulla olyckan och leda den tunga kampen att bemästra den sista stora pesten i Europa, ”La grande peste de Marseille”, hade han nog inte kunnat föreställa sig dagen då han väljs. Marseille har, som så många andra hamnstäder runt Medelhavet, under århundraden fått uppleva utbrott av smittsamma sjukdomar som böldpest, digerdöd, svartpest men har också efter varje sådan katastrof lärt sig att bygga upp en allt bättre sanitär organisation, inrättat speciella ”lazarette” isolerade från staden. Under århundraden har stadens styresmän ställt allt högre krav på befälhavare och ägare av fartyg för att tillåtas ankra upp och lossa sin last i Marseilles hamn.
Vy över hamnen i Marseille, 1720-tal
Staden styrs vid denna tid av fyra borgmästare, valda av sina invånare: Jean-Baptiste Estelle, Jean-Pierre Moustier, Jean-Baptiste Audimar och? Dieudér. Dessa stadens styresmän är ytterst ansvariga för att övervaka den beslutade ordningen för sjöfarten vid alarm om pest eller andra olyckor som är på väg att bryta ut i staden. Till sin hjälp har de en hälsobyrå dit varje skepps befälhavare måste bege sig med nödvändiga dokument och licenser innan klartecken kan ges för lastning och lossning av såväl varor som passagerare och besättning. Där har ni bakgrunden till det som nu ska berättas. Så här börjar historien om Jean-Baptiste Estelle och hans inblandning i pestutbrottet och hanteringen av räddningsinsatserna när den väl brutit ut. Jag börjar med fartyget som anses ha burit pesten ombord och dess rutt från Mellersta Östern till Marseille.
Pestfartyget Grand Saint Antoine
Den 30 januari 1720 lämnar fartyget Grand Saint Antoine under befäl av kapten Jean-Baptiste Chataud Saida i Syrien där pesten härjat sedan den 3 april. Ett antal turkiska passagerare embarkerar i Tripoli, Libyen den 5 april. Under natten dör en av turkarna. Den 27 april dör den förste besättningsmannen. Dagen efter dör ytterligare en i be-sättningen. Den 14 maj anländer man till Livorno i Italien men nekas tillträde till hamnen.
Gravering med Grand St Antoine (efter P. Mouton 2001)
Grand Saint Antoines vrak upptäcktes 1978. Skeppet ligger på botten norr om ön Jarre (Marseilles skärgård) mellan 10 och 18 meter djup. Denna s.k. handelsflöjt med tre kvadratiska fartygsmaster är ursprungligen från stora pesten i Marseille 1720. Utgrävning-arna på 2010-talet avslöjade ett stort ankare som förmodligen använts för att utföra den knepiga manövreringen att föra och stoppa skeppet i ett så litet utrymme.
På sin rutt till Marseille ankrar Chataud upp vid Le Brusc nära Toulon den 17 maj helt klart för att rådgöra med ägarna till lasten hur de ska agera. Brev i ”Archives Nationales” (från Benoît de Maillet till Ministre de la Marine) bekräftar att över-borgmästaren Estelle och andra ”berörda parter” anländer vid gryningen, och sitter i ett hemligt möte med kaptenen i mer än en timme. Som ett resultat bestäms att kaptenen ska ta fartyget och återvända till Livorno i Italien där dödsfallen ska registreras som ”feber” och kaptenen därigenom få klarsignal med ett utfärdat ”rent” hälsointyg dvs. ett intyg som täcker deras ansvar och som levereras utan svårighet.
Med detta intyg ankommer Grand Saint- Antoine efter en resa som tagit dem mer än tio månader till inloppet i Marseilles hamn. Det är den 25 maj 1720. Det hade varit en svår resa med åtta man döda på rutten och en besättning som nu står inför minst en månad i karantän. Lasten av finaste siden- och bomullstyger tillhör delvis Estelles handelshus och dennes affärspartners. Även kapten Chataud äger en del av lasten. Värdet uppskattas till omkring 9 miljoner euro i dagens penningvärde (2013).
Kaptenen följer det strikta protokollet som gäller och ankrar upp utanför ön Pomègues ute i hamnmynningen. Han låter ro sig iland för att uppsöka hälsokontoret på fastlandet och där presentera det nödvändiga dokumentet i form av en hälsodeklaration. Ett ”rent” dokument tillåter honom att ta skeppets besättning och passagerare till Nouvelles Infirmeries, en närliggande sjukstuga /lazarett byggt 1668 för karantänändamål. Där kan lasten lossas för att säljas efter det att den månadslånga karantäntiden är avklarad. Om fartyget istället registrerats som pestangripet hade kaptenen varit tvungen att ankra vid den isolerade ön Jarre längre ut och lasten hade han tvingats förstöra. Enligt reglerna ska detta skepp som har ett antal döda personer ombord från sin färd alltså ha gått direkt till karantän på denna ö som ligger 15 km från staden. Men det gör man inte. Kontroverser uppstår kring vad som ska göras och Estelles och befälhavarens exakta roll i inledningen kommer senare att ifrågasättas.
Det kan inte ha funnits någon tvekan hos någon om att Grand-Saint-Antoine är ett farligt skepp. Under resan har det dockat två gånger, i Port Said och i Tripoli, och båda gångerna får de en ren hälsodeklaration. Ändå har fartyget passerat genom det pestsmittade Damaskus och, fast man inte vet anledningen till denna pest är det allmänt känt att tyger är bacillbärare. En turkisk passagerare som man plockar upp i Tripoli har dött, följd av åtta ur besättningen, inklusive fartygets doktor.
Senare kommer det fram att kapten Chataud själv har hållit sig isolerad i fartygets akter väl medveten om att de döda blivit offer för pesten. Dessa omständigheter har mer än väl räckt för myndigheterna i Marseille att beordra fartyget att gå till den mer avlägsna ön Jarre. Och dessa fakta skulle ha räckt mer än väl även om kaptenen kunde påvisa en ”ren” hälsodeklaration. Men kapten Chataud tillåts att fortsätta till ”Infirmeries” som, trots att området är isolerad från staden med en mur, ändå ligger farligt nära Marseilles stads-befolkning. Det är inte alltför svårt, om man trotsar förbudet, att ta sig in i staden. Men vad är det då för olycka som nu kommer att drabba Frankrike?
La grande pest de Marseille
Yersinia pestis är gramnegativ stavformad bakterie. Den kan infektera människor och djur. Y. pestis upptäcktes år 1894 av Alexandre Yersin. Den anses numera allmänt vara den bakterie som föranledde den värsta pesten i historien, Digerdöden på 1300-talet, liksom nu den stora böldpesten i Marseille 1720. Genom modern forskning med DNA har man vid utforskade massgravar från pesttiden kunnat konstatera att Yersinia pestis är ”skurken” till dessa fasansfulla mänskliga katastrofer. År 2000 rapporterade ett antal forskare upptäckten av Y. pestis när de utförde ett ”PCR-test” på tandpulpan från en man funnen i en kyrkogård för pestoffer från 1400-talet i Montpellier.
En studie, som publicerades av ett internationellt forskarlag under oktober 2010, bekräftade att Y. pestis var orsaken till Digerdöden på 1300-talet och ett antal senare pestepidemier. Bland de värsta av dessa anses just pesten i Frankrike 1720 ha varit. För att identifiera bakterien använde forskarna sig av DNA och proteiner utvunna ur kroppar från pest-offer funna i England, Frankrike och Nederländerna.
Bakterien sprids huvudsakligen genom infekterade gnagare, framförallt råttor, som överför ”patogenerna” genom direktkontakt med infekterad hud och ibland genom loppbett till människor. När infekterade råttor dör av pest sjunker deras kropps-temperatur och deras blod koagulerar. Lopporna flyttar sig då till närliggande värmekällor med tillgång till blod. Den nya ”värden” är oftast en råtta, men om det är i en trång miljö som är infekterad med råttor är sannolikheten hög att loppornas nya värdar är människor.
Även lopporna själva blir påverkade av sjukdomen. Bakterierna som loppan fick i sig när den åt från ett infekterat djur förökar sig tills att de blockerar loppans mag-tarmkanal så att mat inte längre kan tränga fram. Detta leder till att loppan blir hungrigare och biter allt oftare, vilket infekterar allt fler offer. Den allvarligaste formen av pest, lungpest, kan även smitta genom inandning av patogener som hostats upp av en infekterad individ. Det fanns huvudsakligen tre former av sjukdomen: böldpest, blodpest och lungpest. Det rör sig dock i grund och botten om samma sjukdom. Böldpest är inte lika dödlig som lungpest, men smittar betydligt fler. En människa som drabbats av böldpest är inte smittspridaren, utan det är lopporna och råttorna. Om alla smittbärande råttor och loppor kunnat elimineras, hade inte den smittade personen varit farlig för sin omgivning.
I det andra fallet, lungpest, är det människan som smittar, men vanligen dör man så snabbt att man inte hinner sprida sjukdomen till speciellt många. Om man hade fått böldpest får man stora bölder över hela kroppen och dessa kan vara lika stora som äpplen och är också väldigt variga. Mellan 50 och 80 procent av alla som fick böldpest dog, så även om dödligheten var mycket hög fanns det en chans att överleva. Blodpest yttrade sig i stora mörka fläckar på kroppen ungefär som blåmärken, men var mycket större och mörkare. Samtliga människor som fick blodpest dog. Vid lungpest började man att hosta blod och dog sedan hastigt. Även här var dödligheten näst intill 100 procent.
De första sjukdomstecknen var stelhet och frusenhet. En stickande känsla uppstod. Detta följdes av en brännande hetta. I nästa fas växte en hård böld fram, vanligtvis ur armhålan eller vid ljumsken. Svullnaderna blev svarta, och fyllda med var och blod. Därefter uppstod svarta fläckar på huden på grund av inre blödningar. Den pestsmittade plågades svårt och dog vanligen inom fem dagar. Många fick i stället för bölder hög feber, angrepp på lungor och and-ningsvägar, blodiga upphostningar och blod i urin och avföring. Dessa offer dog snabbare, vanligen inom tre dygn och ibland så snabbt som inom ett dygn. En del av symptomen var ibland inte synliga och infekterade kunde även dö av blodpesten innan några symptom framträdde.
Bakterien minskar den infekterade organismens inflammatoriska egenskaper. Denna egenskap att kringgå kroppens naturliga försvarsmekanismer gör Y. pestis till en väldigt dödlig bakterie. Inuti värden förökar sig bakterien och tar sig till lymfsystemet. Därifrån tar de sig till lymfkörtlarna där de orsakar blödningar och svullnad. Dessa ger efter en veckas inkubationstid upphov till bölder, därav namnet. En människa smittad med böldpest löper 50-80% risk att dö utan vård.
Om bakterier lyckas ta sig från lymfsystemet till blodsystemet utvecklas blodpest. Blodpest kännetecknas av blödningar och nekros i hela kroppen och dödlighetsfaktorn är 100 % även med modern vård. Den tredje sortens pest, lungpest, är den mest smittsamma bland människor och inträffar när luftburna patogener från en hostande patient inhaleras. Även denna sort har en dödlighetsfaktor på 100 %, trots vård.
Den huvudsakliga smittbärande loppan är Xenopsylla cheopis eller pestloppan som den också kallas. Även andra arter av släktet Xenopsylla och loppor från andra släkten har visats kunna bära på Y. pestis. Vilka gnagare som blir värd-organismer åt lopporna beror på geografiskt läge och miljön. Men den som är mest förknippad med pesten är svartråttan som anses vara den som förde med sig pesten och Y.pestis från Asien.
Michel Serre, Scène de la peste de 1720 à la Tourette (Marseille , Musée Atger, Montpellier
Symptomen på pesten i Marseille är rätt lik andra epidemier. De första symptomen är huvudvärk, inflammation i ögon och hals, magkramper, kräkningar och smärtsam svullnad i lymfkörtlarna som bryter ut i efterföljande bölder. Offren lider av fruktansvärd törst och en kvasiinstinktiv skräck för att ha kläder på sig. I samtida bilder är kadavren nästan alltid så gott som nakna. Offren lider efter flera dagar av inre inflammationer eller, om de överlever denna fas, av tarmsår och intensiv diarré. Allmän vävnadsdöd av de inre organen följer.
Forskarna hävdar att den relativt korta inkubationsperioden som de beräknar för Marseilles-pesten är karakteristisk för klassisk böldpest. Men mönstret av sjukdoms-utbredningen är helt i överensstämmelse med den epidemiska smitta som de själva anatomiserar. Infektionshastigheten börjar relativt långsamt och eskaleras exponentiellt. Den första kontakten mellan sjömän och befolkning är antagligen i mitten av juni, men det är inte förrän 9 juli som en doktor Peyssonnel varnar myndigheterna. Den 23 juli rapporteras fjorton fall; före den 1 augusti när hårdare bevakning sätts på plats har antal fall redan eskalerats utom kontroll. Då har 10 000 invånare redan flytt ut på landsbygden. Dödstalen toppar snabbt, till tusen per dag före den 1 september.
Pesten bryter ut!
Det oundvikliga har alltså hänt. Grand Saint Antoine transporteras bort (men alldeles för sent) till ön Jarre där besättningen lämnas att överleva så gott de kan under sex månader. Regenten Philippe d’ Orleans beordrar i samma månad att bränna skeppet. Denna order utförs tyvärr inte direkt utan först den 26 september. Pestfartyget sätts i brand, borras i sank och sjunker i havet. Det förkolnade vraket hittas 1978 nära ön Jarre. Den 27 maj dör ytterligare en ur besättningen som varit sjuk i tre dygn. Den 31 maj anländer tre skepp från Port Said i Egypten. Den 3 juni får Grand Saint Antoine och de tre nyanlända skeppen tillåtelse att lossa sin last på redden. Den 12 juni dör plötsligt en av vakterna ombord på Grand Saint Antoine.
Den 14 juni tillåts passagerare och besättning att gå iland. En passagerare beger sig till Paris och en annan till Holland men ännu har ingen registrerat något fall av pesten i området. Folk i Marseille köper smugglade kläder från besättningsmän som de får kontakt med i de fattiga kvarteren i hamnområdet. Den 21 juni inträffar det första misstänkta dödsfallet i staden efter en person som varit sjuk i två dagar. Den 14 juli förklarar läkaren Sicard dödsfallet som ett utbrott av pesten, (men ingen officiell bekräftelse från borg-mästarna eller hälsomyndigheterna har ännu gått ut).
Efter en stegrande ökning av antalet döda startar Estelle och myndigheterna akuta åtgärder. Nästan 10 000 invånare har vid det här laget redan flytt ur staden. Inom några dygn dör tre stuvare och smittan börjar sin obevekliga spridning ut i de fattigaste kvarteren bland de smala gränderna. Först den 29 juli erkänns officiellt att pesten brutit ut och man påbörjar alla mått och steg för att stoppa den. Den 31 juli deklarerar parlamentet i Aix att ingen får lämna eller gå in i staden. Gör man det gäller dödsstraff!
Det är sista gången som pesten härjar i Frankrike. Den sprider sig till Aix, Toulon, Arles, Avignon och Mende. 45 000 personer i Marseille och dess omgivningar avlider, nästan halva befolkningen i staden. 70 000 faller offer i resten av Provence och mer än 80 000 ytterligare i departementet Lozère och på andra håll. Den största tragedin i Frankrike under 1700-talet kan ha orsakats av en handfull köpmäns girighet. Borgmästarna Estelle, Audimar, Dieudé och Moustier, brottslingar eller medbrottslingar, är tillsammans med kapten Chataud i första hand de som först uppfattas som ansvariga för katastrofen.
Så! Vem eller vilka kan då anses ansvariga för att ha tillåtit ett pestsmittat skepp att angöra Marseille? Michel Goury visar i filmen om pesten i Marseille L´Ombre d´un doute, ”Skuggan av ett tvivel” ett registerutdrag från “Bureau de Santé” i “Archives Départementales des Bouches-du-Rhône”, där kapten Chataud medvetet förfalskat dokumentet genom att anteckna att hans män hade dött av matförgiftning!
Registerutdrag för Grand-Saint-Antoine (Archives Départementales des Bouches-du-Rhône)
En tydlig uppgift är att skydda den dyrbara lasten som innehåller 700 balar med siden och de finaste bomullstyger till ett ofantligt stort värde uppskattat till 300 000 livres – 9 miljoner euro i dagens penningvärde (2013). Meningen är att tygerna ska säljas på marknaden i Beaucaire som ska gå av stapeln i slutet av juli månad. Bland ägarna till lasten finner vi stadens överborgmästare affärsmannen Jean- Baptiste Estelle som vi vet varit konsul i Tripoli och säkert är fullt medveten om den risk han står inför, liksom också medlemmarna i ”Bureau de Santé” (hälsovårdsbyrån) .
De ansvariga, som ignorerar offren bland passagerarna och sjömännen, likaså rapporten från fartygets läkare, vägrar att inse faran i situationen. För köpmännen, som är in-blandade i denna handel, är det viktigaste att kunna leverera varorna till den årliga mässan i Beaucaire i Gard, en av de största marknaderna i Frankrike den sista veckan i juli. Estelle kommer senare att anklagas för ”att ha intressen i lasten” och att ha bidragit till lossningen av ”ännu misstänkt gods.”. Det finns inga direkta bevis för att Estelle är i maskopi med kaptenen men ett arkiverat brev till den franske regenten Philippe d´ Orléans visar att de är väl medvetna om att pesten brutit ut i Palestina och Syrien vid den här tiden varför borgmästarna markant ökat sin uppmärksamhet kring vad som skulle kunna hända även här i denna stora hamnstad.
Den 8 september arresteras kapten Chataud och förs till fängelseön If (tänk på greven av Monte Cristo!), anklagad för att ha dolt den uppkomna pesten ombord på sitt skepp. Han kommer senare att frikännas från anklagelserna. Utsläppt i augusti 1723.
”Jag vet vilka lidanden och död som tusentals människor har gått igenom men kan det direkt vara mitt fel? Vad är jag anklagad för? Har jag inte bara fullföljt min uppgift på bästa sätt?”. Jean-Baptiste Chataud.
Överborgmästaren och pesten
Meddelande till allmänheten 1720 om avlägsnande av liken från gatorna
Hôtel de ville, Stadshuset, Marseille, målning av Michel Serre 1720-tal
Omdömena om överborgmästaren Estelle är, vad jag kunnat få fram, överlag mycket positiva. Det talas om hans hjältemod och ansvarstagande som den ledande personen i staden. Han och hans närmaste medarbetare är personligen ute och besöker de olika kvarteren. Han ser till att hålla ordningen uppe, sätter fast förbrytare som rånar sjuka och plundrar döda. Svåra uppgifter väntar att utföras som att få tag i tillräckligt med läkare och sjukvårdspersonal. När allt fler insjuknar vill allt färre av rädsla att drabbas hjälpa till att ta hand om sjuka och de döende människorna och liken som finns överallt. Han organiserar hjälparbetare, tonåringar, gamla, varhelst han kan.
När kaoset sedan ökar till fullständig panik, då tusentals människor dör dagligen och staden översvämmas av lik lyckas han förhandla med den ansvarige för galärskeppen att frisläppa slavarna mot att de forslar bort lik till de massgravar som måste öppnas utanför stadsportarna. Kampen mot pestsmittan övertrumfar allt annat arbete. I Frankrike var galärstraffet, känt redan på medeltiden, använts officiellt ända fram till 1748, då det i någon mån mildrades genom införandet av en ny typ av fängelser i Frankrike. När dessa resurser inte heller räcker till låter Estelle öppna fängelserna och få ut fångarna som likbärare mot löfte om frisläppande. En av hans borgmästare ser till att militärpatruller bevakar deras arbete så att de inte ger sig iväg.
Trupper från militära förband inkallas via parlamentet i Aix på order av regenten för den omyndige kungen Louis XV. Kyrkans alla resurser, präster och lekmän, munkar och nunnor får huvuduppgiften att organisera nödhjälp. Livsmedelsförsörjning blir allt svårare i takt med att inga fartyg kan lossa någon last och inga nya anländer till den pestförklarade staden. Från landssidan blir det lika svårt att få in varor till den svältande befolkningen. Att lugna människor, bistå dem i sorg och förtvivlan, ge sakramenten till de döende och hålla begravningsmässor är angelägna uppgifter att utföra. Ett brev från biskopen till kollegan i Toulon kan säkert tjäna som exempel på vad även Estelle och övriga i hjälporganisationen får uppleva.
Biskopen av Marseille
Biskopen av MarseilleJag är fortfarande, genom Guds nåd, på mina fötter bland de döda och döende. Alla på min sida har blivit stränga, och av de många präster som har följt med mig, har jag bara en kvarstående. Mitt hushåll har själv fallit offer. Elva har dött och fem är fort-farande sjuka, men ur fara ….Pesten hade varit i Marseille i tre månader och visade fortfarande inget tecken på att minska. Vilka grymheter har jag inte sett eller hört? I åtta hela dagar ruttnade två hundra lik runt mitt hus och under mina fönster! Jag var tvungen att gå i gator flankerade på båda sidor av halvruttna, hundtuggade kroppar, med så mycket skräp och smuts under foten att det var omöjligt att veta var man skulle trampa. Jag tvingades, med en ättiksfylld svamp över min näsa, att klättra bland liken för att söka och erbjuda bekännelse och tröst till de döende som hade blivit utkörda från sina hus och övergivna på madrasser bland de döda. Högar av hundar och katter som hade dödats och lämnades för att ruttna i den outhärdliga stanken. Ah! Monseigneur, vilka moment av bitterhet och förtvivlan har jag inte lidit ?
Från Monseigneur de Belsunce, biskop av Marseille till biskopen av Toulon, 1720
I tider av fara förväntas kyrkans högsta företrädare att dela riskerna med sin flock, och Belsunce stiger kraftigt i folks aktning. I slutet av juli, då välbefinnandet för länge sedan flytt och Aix-parlamentet beordrat att stänga stadens portar, vägrar biskopen att överge Marseille. Kyrkorna stängs men Belsunce håller improviserade gudstjänster utomhus. Han går ut dagligen bland de döda och döende med tre medpräster och sin egen hushålls-personal, vilka ger allmosor och organiserar administrationen av de sista sakramenten. Nästan varje dag förlorar biskopen en av sina medhjälpare; när fyrtio hade dött fruktar han att han själv ska kunna förgås utan sakramenten. Den 14 september är biskopen tvungen att flytta till ett annat hus, eftersom det blir omöjligt att komma in och ut ur sitt palats utan att klättra över ruttnande kroppar som ätits av hundar. Han använder inte sin vagn: den enda gången han inte går är när han sitter bredvid kuskarna på de vagnar som transporterar liken till begravningsplatserna utanför staden.
Belsunces hängivenhet under Marseillepesten 1720
En romantiserad bild, målade 1819, Nicolas-André Monsiaun
I dramatiska försök att stoppa spridningen av pesten beslutar parlamentet i Aix att införa dödsstraff för den som försöker ta sig in eller ut från Marseille till resten av Provence. För att stärka denna lag byggs ”Mur de la Peste” mot landsbygden. Muren byggs av lösa stenar. Den är två meter hög och 70 cm bred och bemannas med vakter utplacerade utefter. Rester av muren kan fortfarande beses vid Plateau de Vaucluse.
Läkare klär sig med förkläden av läder eller oljeband för att reducera risken för loppbett. Dofter som används för att desinficera bostäder med svavel och arsenik kan påverka loppförstörelsen. Å andra sidan har de ”fyra tjuvarnas” berömda ättika ingen effekt. Ursprunget till denna berättelse är som följer: fyra tjuvar arresteras medan de rånar pestoffer under epidemin i Toulouse 1628-1631. För att rädda sina liv avslöjar de hemlig-heten i sammansättningen av ett botemedel som gör det möjligt för dem att skydda sig mot smitta. Preparatet innehöll malurt, salvia, mint, rosmarin, vinruta, lavendel , kanel, kryddnejlika och vitlök . Trots löftet hängdes tjuvarna.
Eftermälet kring Estelles roll före och under pesten undersöks flera gånger utan att man kommer fram till ett ensartat svar. Regeringen anser först att han är skyldig till utbrottet. Domstolen kommer dock snabbt till att ompröva sitt beslut. Marskalk Villars skriver den 6 november 1721: ”HKH (regenten Philippe av Orléans) själv har berättad att Sieur Estelle som vi först ville tillskriva början på olyckan, var oskyldig och falskt anklagad liksom hans kollegor…”
Han frikänns 1722 från alla anklagelser att vara skyldig till utbrottet av pesten och blir istället hyllad av alla inklusive regenten (för den omyndige kungen Louis XV), Philippe d´ Orléans som en av dem som agerat modigt och oegennyttigt som stadens borgmästare.
Det blir således en ”helomvändning” då Jean-Baptiste Estelle istället förklaras vara stadens räddare från undergången. Den 19 januari 1722 föreslår den ledande politikern i Provence parlament Cardin Lebret att Estelle ska föreslås hos kungen till beviljande av adelsskap för sina heroiska insatser och få en gottgörelse på 6000 livres. Så sker. Estelle adlas av kungen (Louis XV) i juli månad 1722 men får inte njuta så länge av sin utnämning. Han avlider redan i januari 1723, 61 år gammal. En gata i första ”arrondissement de Marseille” uppkallas till hans ära.
(Le 19 janvier 1722, Lebret propose Estelle pour l’octroi de lettres de noblesse et d’une gratification de 6 000 livres. Anobli par le roi au mois de juillet, il meurt peu de temps après en janvier 1723. Une rue du 1er arrondissement de Marseille porte son nom).
Sagan om vår hjältes insatser, som vi hört så mycket om, stämmer trots allt. Kanske vi ändå har anledning att omvärdera honom lite grand? Han verkar ha försökt gottgöra sina synder med en enorm handlingskraft. Den gamla gatan i Marseille får säkert fortsätta att bära hans namn.
Minnesmärken i Marseille
Minnet om pesten 1720, en tragisk händelse av exceptionell storleksordning, verkar alltid vara närvarande i Marseilles kollektiva minne. Detta kan förklara förekomsten av det stora antalet målningar, gravyrer och skulpturer liksom publikationer av historiska verk och romaner om denna epidemi. Av minnesmärken, målningar och skulpturer kring pesten och ”hjältarna” att ihågkomma för eftervärlden framgår också tydligt att vår Jean-Baptiste är en av dem som de överlevande Marseilleborna och deras ättlingar vill att kommande generationer av fransmän ska påminnas om.
För att hedra hjältemod i Marseille under pesten 1720 restes ett monument på Place Estrangin Pastre år 1802 av prefekten Delacroix . Detta monument är utfört av skulptören Chardigny. Sedan 1865 står kolonnen i bibliotekets trädgård. Den ursprungliga statyn finns på Museum of Fine Arts i Marseille. Runt basen på kolonnen finns fyra marmorplattor med inskriptioner om stadens hjältar under pesten. Där återfinns Jean-Baptiste Estelle, övriga borgmästare liksom biskopen, några doktorer och militärer.
”Courage Civil: Pesten 1720 i Marseille”
Gravering av Domique Magaud (1817-1899) som visar ”hjältarna” under pesten med riddaren Roze och borgmästarna under pesten 1720. Biskop Belsunce i bakgrunden; runt bordet är borgmästarna Estelle, Dieudé, Audimar som vänder ryggen och Moustier; På höger om riddaren Roze representerad av Langerons befälhavare som vilar på sin armbåge och verkar nedsänkt i djup meditation. I bakgrunden och till vänster står målaren Michel Serre, fader Milley och en kapucinmunk.
glasmålning
Glasmålning i basilikan i Sacré-Coeur i Marseille föreställer den önskan borgmästarna formulerar 1722 under pestepedemin att lova delta i mässan på festdagen i kyrkan Sacré Coeur. Målningen är signerad med ”H. Pinta ».
Vitrail de la basilique du Sacré-cœur à Marseille représentant le vœu des échevins formulé en 1722 pendant l’épidémie de peste (baie 12). Inscription :N° V – Le 28 mai 1722 les échevins de Marseille font vœu d’assister à perpétuité à la messe le jour de la fête du Sacré-Coeur Signature H Pinta.
Utgrävningar av massgravar 2008
Michel Goury, som ledde utgrävningar kring vraket efter fartyget Grand Saint Antoine följde upp sitt arbete efter nästan 30 års forskning med att publicera en biografi över kaptenen Jean-Baptiste Chataud (2013). Boken innehåller många nya detaljer kring omständigheterna runt utbrottet av pesten. Jag har inte haft tillgång till boken (”L’ombre d’un doute”, ”Skuggan av ett tvivel”) men mycket av hans upptäckter kan ses via en otroligt bra TV- dokumentär som sändes i december 2012 i fransk TV. Tack vare att filmen även var textad på franska kunde jag hyfsat bra följa med och stanna upp här och var under gång. Pröva själv! Länken till filmen finns nedan under ”Källor”.
Källor
• Wikipedia.fr
• Bok: Charles Carrière, Marcel Coudurié et Ferréol Rebuffat, Marseille ville morte : la peste de 1720, Marseille, Jean-Michel Garçon, 1988 (1re éd. 1968) (ISBN 9-782950-284716)
• Bok: Michel Goury, Un homme, un navire : la peste de 1720 (April 2013). Länk till boken: http://www.lejdc.fr/nievre/actualite/2013/10/06/le-nivernais-michel-goury-publie-un-livre-sur-le-grand-saint-antoine-navire-maudit_1717674.html
”La peste de 1720 à t-on sacrifié Marseille ? – L’ombre d’un doute”, presented by Franck Ferrand (2012)
• Länk till filmen via Youtube : https://youtu.be/ZA604YJ2Eio
• Här är webbadress till bra sida på nätet:
http://rodama1789.blogspot.se/2015/01/marseilles-1720-arrival-of-plague-ship.html
